Överordnads maktutövning/övergrepp, Kollegas övergrepp, Kränkande kommentarer/sexuella anspelningar, Passivitet, ignorering etc, Skyddande av förövare, förövaren får sympati

Kyrkoherden och vaktmästaren

På mitt första jobb i Svenska kyrkan hade jag en kvinnlig chef som kyrkoherde. Hon var känd för att vara feminist och arbeta för kvinnors rättigheter i kyrkan.  Jag levde i en samkönad relation och varje gång hon kom in på mitt rum och skulle prata om något, berättade hon alltid om något som anknöt till tema HBTQ. Det kunde vara saker som att hon sett en film där det fanns ett gaypar med till exempel. Det var aldrig något som hade med mitt arbete att göra. Jag blev hela tiden påmind om att jag inte var heterosexuell och inte en del av heteronormen. Något jag själv inte tänkte på, jag kände mig som alla andra där på jobbet. Hon gav också intryck av att hon var obekväm att prata med mig, det kändes tydligt att hon undvek mig. Det var första gången i mitt liv jag kände av homofobi på jobbet.

 På samma arbetsplats fanns det en vaktmästare från mellanöstern. Alla tyckte att han var så gullig. Han var i 60 års åldern, jag var 36 år. Han var inte särskilt talför, men brukade fråga mig om jag levde själv eller med en man. Jag sa bara att jag inte hade någon man, ville inte berätta om min flickvän då jag visste att det inte är okej i alla kulturer. Han förklarade ofta för mig att mannen var trädet som höll upp grenarna och att jag borde skaffa en man. Själv var han gift med vuxna barn. Jag hade ett vikariat och skulle snart sluta, när vaktmästaren frågade om min adress. Han skulle precis åka och hälsa på sin son i Syrien, så jag trodde han ville skicka ett vykort och skrev upp den på en lapp.

 Den dagen jag blivit avtackad i församlingen, kom han in på mitt rum. Det var bara vi kvar i byggnaden. Han frågade då hur han skulle ta sig hem till mig, om det var bussen han skulle åka. Han sa också att han skulle ta med sig en flaska vin. Jag blev helt paff och stum. Han fortsatte sedan med att berätta att han  skulle köpa sexiga underkläder till mig i Syrien, det brukade han göra. Han föreslog att jag skulle ha underkläderna med lårhöga stövlar  till. Jag blev så häpen och obehaglig till mods. Tillslut sa jag att: jag har en flickvän. Då sa han: har du en pojkvän? Nej sa jag, en flickvän. Har du en pojkvän? upprepade han. Ja sa jag då, eftersom jag förstod att det var det enda som skulle stoppa det hela. Vi var ensamma i huset och det kändes otroligt obehagligt. Jag sa att jag måste gå hem nu och skyndade mig iväg.

 Jag berättade för en kollega, som var diakon, nästa dag om vad som hänt. Hon sa att hon skulle prata med kyrkoherden, vilket hon gjorde. Kyrkoherden kom sedan in på mitt rum och jag berättade om vad som hänt dagen innan. Hon sa då att jag måste ha missförstått allting och att hon inte trodde på mig.

  Jag slutade där sedan. Men i efterhand har det plågat mig att veta att han jobbar kvar och möter så många kvinnor som är församlingsbor och kan utsätta dem utan att vi vet något. Han pratade ofta sitt språk med besökare, vi förstod ju inte vad han sa till dem. Vaktmästaren jobbar kvar än idag. Detta skedde för ca 10 år sedan.