Överordnads maktutövning/övergrepp, Sexualisering av person, Utnyttjande/övergrepp på underårig

Skammen som förlamade

Jag var ung tonåring och hade upptäckt ungdomslägren i stiftet. De gav mig utrymme att tänka och samtala om tro, värderingar och livssyn. Jag åkte ganska långt och ofta till sådana möten. En av församlingsassistenterna från en annan församling, en familjefar i 35årsåldern, började allt oftare ta kontakt och samtala med mig. Jag tänkte egentligen inte så mycket på det. En kväll på en lägergård blir det så att det bara blir han och jag som går en kvällspromenad, vi skulle ha varit fler. Under promenaden föreslår han att vi ska sätta oss och njuta av utsikten. Han tar min hand där vi sitter och jag blir förvirrad. Sen lägger han armen om mig, börjar kyssa mig. Jag blir helt stel, vad händer? Hans närmande kommer för mig som en total överraskning. Han är ju så gammal. Han är ju pappa. Han är ju gift. Vad händer? Jag trasslar mig ur situationen. Kommer förvirrad tillbaka till lägergården och är helt övertygad om att jag gjort bort mig. Att ingen fick ana vad som hänt. Vad skulle de tro om mig?

   Detta var bara början på flera år av närmanden vid varje läger. Varje morgon tog jag väckningen för att han inte skulle hinna komma in till min säng och “värma sig”. Varje kväll lade jag mig omväxlande tidigt (ont i huvudet) eller stannade mycket sent på andra deltagares rum. Jag sökte skydd. Vi åkte på skidresa, han satte sig bredvid mig hela resan. Han sökte min hand. Han lät sin hand flytta sig över min kropp. Tillslut kunde jag byta plats. Varje gång jag åkte på ett läger och han INTE var med, kände jag mig fri. I min dagbok skrev jag: Jag förstår inte vad det är för fel med mig. Varför drar jag till mig äldre män? (Ja även andra äldre manliga ledare hade visat mig samma uppmärksamhet) Vad är det jag signalerar som gör att de inte förstår att jag inte vill? Dagboken delade mina tankar. Ingen annan. Vem skulle jag tala med? Jag såg ingen ledare som jag både kunde lita på men samtidigt inte känna skam inför. Även om vi talade om kärlek på lägren, talade vill aldrig om det ovälkomna närmandet då. Det görs idag. Den hjälpen ficka jag inte. Jag kunde inte förstå mig, jag kunde inte förstå vad han gjorde, jag kunde inte förstå. Så jag blundade så hårt jag kunde.

  I en terapi många år senare ställde jag frågan: Varför slutade jag inte åka på lägren? Jag är fortfarande osäker på svaret. Men jag har ägnat mycket tid åt att skapa trygga rum i kyrkan genom det arbete jag själv sen involverade mig i. Jag ville ju bara få ett rum för min tro.