Kollegas övergrepp, Skyddande av förövare, förövaren får sympati

Skammen tillhör förövaren, inte mig

Just den här gången ville jag faktiskt inte ligga med honom. Han tjatade och tjatade, så till slut gjorde vi det ändå, för att jag inte orkade lyssna mer på honom. Han var våldsam och hårdhänt. Jag ångrar varje sekund. Senare fick jag veta att han några veckor senare, våldtog min vän. Han, den populära prästkandidaten, som aldrig skulle kunna göra en fluga förnär, tog sin rätt till våra kroppar. Jag stod fast vid hennes sida, mot en man som jag själv önskade att jag hade hunnit varna henne om. Många av våra gemensamma vänner har tagit hans parti. För att han inte är dömd, och alla som inte är dömda i våldtäktsfall är ju oskyldiga (nej, i genomsnitt 13 våldtäksfall läggs ner per dag i brist på bevis), för att ”det finns fler sidor av den där historien”, för att ”jag visste inte att det var så allvarligt”.
Jag har blivit ombedd att inte skriva om sexuella övergrepp (som givetvis inte har nämnt några namn) och människors syn på dem, för att det kan skada våldtäktsmannen i fråga. Jag har blivit nedtystad, precis som min vän, till skillnad från vår förövare, som syns överallt. I styrelser, i reformationsfiranden, i media, under studentfester där han, efter våldtäkt och övergrepp, fått hålla tal. Jag och min vän är tacksamma för våra respektive stift, som har hjälpt oss på många viktiga sätt, och tagit situationen på allvar. Det borde fler ha gjort. Jag är trött på att vara tyst nu. Skammen borde finnas hos många, men den tillhör inte längre mig.