Passivitet, ignorering etc, Skyddande av förövare, förövaren får sympati, Svek, repressalier, bestraffningar

Snällhetskultur som vill släta över

Bristen på stöd och rädslan för gränssättning är genomgående i mina erfarenheter. Jag har klarat mig från fysiska övergrepp men fått många ovälkomna och oinbjudna och närgångna kommentarer, närmanden och sexuella inviter. Gemensamt är oförståelsen/oviljan från ansvariga att agera, utom i ett fall då en manlig chefskollega reagerade med både snabbhet och tydlighet då jag berättade om hur obehagligt det var att regelbundet möta och samarbeta med en (gift) man som helt oinbjuden föreslog sexuellt umgänge under en resa i kyrkligt sammanhang.

I övrigt är jag djupt besviken på den snällhetskultur som vill släta över, förminska, problematisera eller lägga ansvar på den som utsätts. Ofta handlar det om unga kvinnor som lämnas i sticket. Redan som tonåring (minderårig) musikvikarie lämnades jag att ensam och utan stöd hantera gränsöverskridande beteende från flera män. De var körsångare resp volontär – därför kunde inte arbetsplatsen agera, enligt den person i chefsställning jag talade med. Det var dessutom synd om dem, det skulle jag minnas. Att det var så obehagligt att jag hade med mig ”förkläde” vid tjänstgöring för att inte riskera att bli ensam med någon av dem sågs som ett smart sätt att hantera situationen. Det blev snarast en lustig anekdot att berätta i arbetslaget.