Överordnads maktutövning/övergrepp, Förminskande, förlöjligande, Kränkande kommentarer/sexuella anspelningar, Passivitet, ignorering etc, Rädsla för att förlora jobb, uteslutas, inte få bli präst etc, Utbildares maktutövning

Relationen förväntades präglas av flirtig beundran och medhåll

Jag var prästkandidat och hade min första egna praktik, konfirmandläger. Min manliga handledare visade ganska tidigt att han tyckte det var viktigt att relationen mellan praktikanten och handledaren präglades av flirtig beundran och medhåll. Han skulle dra skämt och tycka saker och jag skulle glittra och skratta med. Vid några tillfällen formulerade han det som att praktikanten skall vara en snäll liten flicka som betjänar handledaren. Vi hade under 4 veckors praktik 2 handledningssamtal. Vi det första fick jag kritik för att jag “sagt emot honom inför konfirmanderna” och uppmanades att inte vara så framträdande i undervisningen. Jag lydde hans råd men fick vid det andra, sista utvärderingssamtalet höra att jag är alldeles för inbunden och förmodligen socialt handikappad,  och kan inte verka som präst med det problemet (alla som känner mig som jag berättat detta för har skrattat rakt ut i förvåning). Han gav mig icke godkänt på min första praktik, och utvärderingssamtalet var princip en en delgivning. Jag gick ut från detta sista samtal till min väntande skjuts och grät hela vägen hem i bilen och tänkte att min prästkallelse är krossad.

När jag pratade med vår stiftsadjunkt om lägret sa han att “den där utvärderingen river vi, den prästen kan vara lite konstig ibland”. Så den glada nyheten är att utlåtandet ströks och jag kunde fortsätta. Men samtidigt har det alltså visat sig att det var känt att denna präst var problematisk men ändå får jobba med konfirmander. I den prästens vidare karriär (för han har fortfarande en sådan, med kyrkoherdetjänster mm) har han omtalats som en person som i lärandesammanhang haft sexuella förhållanden med personer i beroendeställning.Många vet det men ändå tillåts han fortsätta.

Utöver detta så orkar jag inte ens punkta upp alla gånger det under min prästkandidatstid gjordes sexistiska anspelningar på det faktum att jag var ung kvinna med speciell stil. Jag har kvar ett välmenande rekommendationsbrev till en tjänst, där han som skrev rekommendationen tog större utrymme för att prata om mitt utseende än att prata om mina meriter. Och då var det alltså en person som ville vara snäll. Efter vigningen har jag vågat säga emot mer, men man lär sig ett sätt att säga emot som inte ger kritik om att man är “taggig och jobbig”. Jag har avvärjt sexuella närmanden på artiga och trevliga sätt fast jag borde vara förbannad. Men då blir man den jobbiga tjejen.

Till exempel görs det enorma strävanden för jobba runt en besökare i församlingen som har tafsat och varit hotfull. Istället för att han blir portad skall de kvinnliga församlingssmedarbetarna ha ett arbetssätt som undviker att vi blir ensamma med honom. Det måste finnas en gräns för när en hotfull eller våldsam människa inte längre är välkommen. Det är inte rimligt att ha en sådan arbetsmiljö i öppenhetens namn.