Överordnads maktutövning/övergrepp, Kollegas övergrepp, Skyddande av förövare, förövaren får sympati

Grova övergrepp men själv bestraffad

Min första anställning som ung kyrkomusiker: Jag sitter vid kyrkorgeln och övar på lördagskvällen då jag hör någon komma in i den låsta kyrkan. Kyrkoherden kommer upp på orgelläktaren, ställer sig bakom mig och börjar krama mina bröst. Minns fortfarande inte hur jag kom loss. Senare får jag veta av ordinarie skolkantorn att jag inte är den första vikarien som blivit utsatt. Får stöd i tystnad av medlemmar ur kören och kyrkorådets ordförande.

Många år senare, på en annan orgelpall: Sitter en fredagseftermiddag och övar vid kororgeln då en tillfälligt anställd, äldre målare smyger sig upp bakifrån och börjar kyssa mig på halsen och uttala kärleksförklaringar. Jag fryser in i en annan värld och fortsätter spela. Kan till sist freda mig, springer upp på orgelläktaren, in på toaletten och tvättar mig, tvättar mig… Hör att kyrkvaktmästaren kommer in i kyrkan. Jag går ner och berättar för honom och får kommentaren: ”Tyckte du inte om det då?” Åker hem och ringer upp målaren som nekar till allt. Pratar med kyrkoherden som till att börja med stöder mig, men efter att ha pratat med målaren (som var gift med socknens högst rankade kvinna), så går inte kyrkoherden vidare. Han vet inte vem han ska tro på… När kyrkoherden så småningom blir biskop går jag ur kyrkan.

Min sista anställning är som handledare i ett projekt på XStads stadsmission, visserligen fristående från Svenska kyrkan, men med präster och diakoner både i ledningen och i styrelsen. Efter 2 veckors anställning blir jag uppmanad att säga upp mig p g a alla klagomål som riktats anonymt mot mig. Helt chockad väljer jag att vara kvar och blir omplacerad som skoputsare på en secondhandbutik. De grova mobbningen fortsätter och när jag till sist blir utsedd till syndabock för projektet (som jag deltagit i under 2 veckor), vilket tydligen inte går så bra, väljer jag att säga upp mig själv.

Under detta halvår är jag ibland sjukskriven p g a svåra PTSD-symptom. Jag vägras externt samtalsstöd, eftersom detta ”kan vara skadligt för stadsmissionen”. Jag spelar in flera så kallade ”rehabiliteringssamtal” med dold mikrofon. Ett övergrepp utan sexuella undertoner men minst lika förödande konsekvenser, det kan jag påstå eftersom jag upplevt båda delarna.

I samtliga dessa fall har jag anmält till ansvariga eller myndigheter, men ej fått någon upprättelse. Jag uppfattas som en stark kvinna, menar själv att jag är en whistleblower eftersom jag i flera andra fall ställt upp för andra som utsatts för kränkande särbehandling i kyrkan och påtalat detta för ledningen. I samtliga dessa fall har det resulterat till att jag själv blivit syndabock och utmobbad. Som uppväxt i kyrkan och 40 års egen ”ökenvandring” som kyrkomusiker på fri- eller deltid (började när jag var 14) har jag tappat allt förtroende för Svenska kyrkan och har nu i över 10 år kunnat känna mig som en fri människa.