Överordnads maktutövning/övergrepp, Förminskande, förlöjligande, Kollegas övergrepp, Kränkande kommentarer/sexuella anspelningar, Rädsla för att förlora jobb, uteslutas, inte få bli präst etc, Skyddande av förövare, förövaren får sympati, Svek, repressalier, bestraffningar, Utbildares maktutövning

Jargongen i ledargruppen var väldigt hård och obehaglig

Som präststuderande jobbade jag som frivillig i en av Sveriges största konfirmandarbeten. De första gångerna var det roligt att vara med – men ganska snart blev det obehagligt. Flera personer som haft min roll innan (också präststuderande) hade, oförklarligt, slutat – och det pratades systematiskt mycket illa om dem, och andra unga ledare som slutat, som svikare och dåliga personer. Till den grad att man inte pratade med dem eller hälsade på dem på stan.

Jargongen i ledargruppen var väldigt hård och obehaglig. Det skämtades regelbundet om en ”sexgunga” som prästen och kommunikatören skulle ha på det läger vi skulle åka på. Det var uppenbart att det var på skoj – men skämtet tog liksom aldrig slut.
Kvinnliga ledare trycktes regelbundet ner eller förlöjligades inför konfirmanderna och de andra ledarna ”på skoj” och det fanns inga andra alternativ än att ”fnittra med”. Det fanns alltid en kvinnlig hackkyckling. En av dem var präststuderande och, liksom vi andra, beroende av den manliga prästens rekommendation och gillande för att komma vidare. Jag minns att man ofta pratade om att anmäla en av de tidigare ledarna som var präststuderande till domkapitlet som olämplig för något hon sagt/gjort. Stämningen var fruktansvärt obehaglig och jag minns det som en period med mycket ont i magen, ångest och gråt.

Ett av passen gick ut på att gå ut på stan och göra en liten ”undersökning” bland folk. Vid de tillfällena skämtades det alltid om transvestiter och huruvida det var möjligt att se om någon var en man eller en kvinna. Jag försökte säga ifrån. Sattes i ett hörn under ett pass med alla ledare i en ring runtomkring mig. De sa att det ”inte fanns tid att krångla och bråka” och att det var jag som var problemet. I enskilt samtal med den ledande prästen (han hade enskilda samtal med alla ledare) berättade han att han pratat med en av sina kollegor, en diakon, som berättat att jag var opålitlig. I efterhand kan jag se hur otroligt rädd och manipulativ han var.

Efter att ha pratat med flera som varit med om samma sak som jag och ”slutat” bestämde jag mig för att gå till domprosten. Jag minns att jag var LIVRÄDD då en av ledarnas kontor låg vägg i vägg med hans. Jag berättade hur det var – men ingenting hände. Arbetet var, som sagt, ett av Sveriges största och stiftets stolthet.
Jag talade även med kaplanen och den som få var kyrkorådets ordförande. Men såvitt jag vet fortsatte det som innan.
Prästen och kommunikatören som var huvudledare har nu fina förtroendeuppdrag på stiftsnivå inom svenska kyrkan.