Överordnads maktutövning/övergrepp, Rädsla för att förlora jobb, uteslutas, inte få bli präst etc

Kyrkoherde trakasserar pastorsadjunkt

Slutet av 1970-talet. Efter pastoratsadjunkttjänsten blir jag komminister i en församling i en av våra stiftsstäder. Jag är 27 år gammal. Kyrkoherden i församlingen, en snart pensionsmässig man, är också kontrastprost.

När vi ses i rum där ingen annan befinner sig, tex hans tjänsterum, blir hans omfamningar längre och längre och kommer vid fler och fler tillfällen. Naturligtvis försöker jag värja mig. Men det är inte så enkelt då han är storvuxen och överviktig.

Efter en tid lämnar jag dörren på vid gavel då jag blir kallad in på hans tjänsterum. Han går och stänger den !!! Så småningom säger jag att jag inte vill komma in om inte dörren förblir öppen. Han låtsas förvånad. Två äldre kvinnor, som arbetar som kanslipersonal på pastorsexpeditionen, märker vad som pågår. De har råkat ut för samma sak liksom en äldre förtroendevald kvinna och en församlingsassistent som är ännu yngre än jag. Vi talar vid flera tillfällen om vad vi kan göra men känner oss maktlösa. Jag funderar på att ta kontakt med biskopen. Enligt kyrkoherden/kontraktsprosten är han och biskopen ”gamla goda vänner”. Jag tänker; då är det ingen idé med någon biskopskontakt. Ibland har jag ångrat det.

En eftermiddag ringer det på dörren till min bostad. Utanför står kontraktsprosten med ena armen bakom ryggen. Han tränger sig in och tar fram en bukett röda rosor.

Jag känner stark olust. Medan jag går till köket för att sätta blommorna i en vas förflyttar sig mannen från mitt vardagsrum in till mitt sovrum.

Han ställer sig bredvid min säng och säger: ”ska du inte komma hit nu?”

Jag blir rädd och säger med så fast röst som jag lyckas uppbringa: ”nu tycker jag att du ska gå härifrån”.

Efter en stund, som känns som en evighet, gör han det.

När jag stängt dörren efter honom är jag alldeles darrig.

Nästa gång vi ses på past exp vill han tala med mig igen.

Jag vägrar att gå längre än till tröskeln till hans tjänsterum. Han säger: ”jag förstår att jag burit mig dumt åt”. Jag kan förstås inte säga annat än att jag håller med. Definitivt ingen chef att kunna respektera, tvärtom. Jag känner förakt för honom.

Några veckor senare börjar han med sitt beteende igen.

Några år senare tjänstgör jag i domkyrkan. När mannen ifråga är där som gudstjänstdeltagare försöker jag att, så gott det går, gömma mig bakom pelarna för att slippa hälsa på honom.

Ytterligare några senare läser jag i tidningen att han är död. Högt för mig själv säger jag ”Gud, vad skönt” och då missbrukar jag inte Guds namn utan det är en uppriktig tackbön från min sida.