Förminskande, förlöjligande, Kollegas övergrepp, Kränkande kommentarer/sexuella anspelningar, Sexualisering av person

Mitt i det rum där alla människor ska kunna känna sig trygga väljer han att göra detta

Har under min tid som präst blivit utsatt för såväl verbala som fysiska sexuella kränkningar. Allt från prästkollegan som envist talat med mina bröst, trots att jag försökt att få ögonkontakt, till prästkollegor och andra yrkeskategorier som fällt kommentarer om mitt utseende: ”Vad sexig du är i den där”. Vid ett tillfälle bar jag då säckiga hängslebyxor och vid ett annat tillfälle kaftan…Ett annat klassiskt tillfälle är själavård via telefon där jag inte kan räkna hur många tillfällen män kommit med sexistiska kommentarer och antydningar.Värst var församlingspedagogen som jag hade ett nära samarbete med. Vi arbetade bra ihop och spelade ibland teater i familjegudstjänster. Så en söndag när vi spelade upp en enkel teaterscen i en familjegudstjänst med kyrkan full av barn och deras familjer, passade han på. Scenen handlade om två vänner som blivit osams och slutade med att vi skulle krama varandra framme i koret i kyrkan. Jag hade på mig ett röcklin, prästens vita klädnad. När vi kramas känner jag plötsligt hur hans ena hand, den som inte syntes nerifrån kyrkan, vandrar neråt på min kropp och tar ett grabbatag om min ena skinka. Känslan var fruktansvärd. Mitt i det heligaste, mitt i det rum där alla människor ska kunna känna sig trygga väljer han att göra detta. Och jag är låst av situationen – ska jag börja skrika på honom där och då och göra alla barn rädda och ledsna? Jag genomförde resten av gudstjänsten som i en dimma. Till slut fick jag upprättelse, min kyrkoherde var bra och jag fick även hjälp av en klok äldre kvinnlig prästkollega. Det ordnades ett möte där jag fick berätta för pedagogen hur dåligt jag mått och att detta inte var okej. Men vägen dit var inte spikrak…Fackrepresentanten (en man) berättade för mig att ”hans fru minsann skulle ha lappat till pedagogen under pågående gudstjänst om det drabbat henne (hon var inte präst)…” Underförstått att jag inte reagerat som jag borde…Vår HR/personalkvinna sade till mig att ”Förr fick man allt tåla lite mer.” och ”Ja, du klär dig ju väldigt kvinnligt”…och då ska man veta att jag tillhör de präster som ALLTID bär prästskjorta i tjänsten, för det mesta jeans och aldrig kjolar kortare än nedanför knät…Och att jag överhuvudtaget skulle behöva rättfärdiga min klädsel inför någon som ska vara mitt stöd i en sådan här situation kändes bedrövligt!