Kollegas övergrepp, Kränkande kommentarer/sexuella anspelningar

Tittade på brösten istället för i ögonen under mötet

Jag var i tjugoårsåldern. Jag var anställd i en kyrka i Mellansverige. Utvecklingssamtalet var med en äldre anställd. Han kände mig inte särskilt, så jag undrade lite hur han skulle kunna ge mig konstruktiv feedback på mitt arbete.

Han började med att säga att jag upplevs av mina medarbetare som väldigt rigid. Jag blev alldeles paff. Vilka av mina medarbetare kunde ha sagt något sådant? Och på vilka grunder? Jag vågade inte fråga, men vad värre var: Jag förstod inte vad ordet betydde, men jag förstod ju att det var något mycket negativt.

Min hjärna arbetade för högtryck, men jag hade aldrig hört ordet förut, så jag insåg att jag inte kunde få mig själv att minnas vad ordet betydde. Dessa funderingar gjorde att jag alldeles kom av mig och frågade honom inte vad han menade, därför att han betedde sig så konstigt.

Han mötte aldrig min blick utan han tittade ogenerat på mina bröst. Som om han spelade ping-pong med blicken från det ena bröstet till det andra.

Jag blev väldigt generad och visste inte hur jag skulle göra. Skulle jag sitta kvar eller resa mig upp och gå? Men det hade varit oartigt. Och han hade ju övertaget, jag skulle ju faktiskt sitta där, i hans eget erbetsrum, och utvärderas av honom och det omdömet skulle gå vidare till mina överordnade. Så jag satt kvar. Jag kunde dock inte koncentrera mig och höra vad han sade, för jag tyckte att hans blickar var hemskt obehagliga.

Jag hann tänka: ”Vad har jag på mig för kläder idag?” Lyckligtvis hade jag en löst sittande tröja med hög krage och vanliga säckiga jeans. Jag försökte frenetiskt komma på ett sätt att få honom att se mig i ögonen. Till slut lade jag benen i kors och korsade även armarna, lyfte ena armen och lutade hakan i ena handen. På så sätt ledde min arm upp hans blick till mina ögon och – äntligen kunde jag börja lyssna på vad han sade igen. Men nu var mötet slut.

Jag tackade för samtalet och gick ut ifrån hans arbetsrum, utan att veta om jag borde berätta för någon eller hålla tyst. Jag visste att mannen var gift, att han var väl respekterad och att det inte var särskilt troligt att någon skulle tro mig. Så jag behöll hemligheten för mig själv. Men jag litade aldrig mer på den mannen. Och jag tappade helt förtroendet för alla män i kyrkans topp. Om makt gör detta med kyrkans män, var är man då trygg?