Kollegas övergrepp, Kränkande kommentarer/sexuella anspelningar, Varde ljus

Trots bra bemötande står tystnadskulturen stark

En manlig prästkollega trakasserade mig under en period med sms där han föreslog att vi skulle dela porrlänkar, sexuella erfarenheter och preferenser samt ha sex. För varje nej och för varje gång jag bad honom att sluta så blev förslagen grövre och allt mer explicita. Till slut förstod jag att jag inte skulle få stopp på honom av egen kraft så jag valde att gå till vår manliga kyrkoherde, vilket jag borde gjort direkt. Han tog situationen på stort allvar och agerade med kraft och gjorde en anmälan till domkapitlet. Den manlige prästen togs tillfälligt ur tjänst i väntan på utredning. I detta fall visade kyrkan verkligen att organisationen var väl fungerande och att det råder nolltolerans mot sexuella trakasserier. Jag fick ett mycket bra bemötande ifrån alla jag mötte i kyrkans hierarki.

Tyvärr blev ändå perioden efter anmälan en riktig plåga. Trots stödet från ledning och organisation såg det helt annorlunda ut bland kollegor och församlingsbor. Det är uppenbart att vissa läger inom kyrkan fortsätter att upprätthåla tystnadskulturen. Många bad mig att ta tillbaka min berättelse och jag blev anklagad för att skada vår kyrka. Prästen valde dessutom att gå till attack mot mig och anklagade mig för att ljuga (trots att all vår konversation finns sparad) och han försökte på alla sätt smutskasta mig och skuldbelägga mig för sitt agerande. Många kollegor och församlingsbor tog hans parti och framförallt under perioden för utredningen blev jag föremål för utfrysning och fick även ta emot en del påhopp där min trovärdighet ifrågasattes. Jag fick tåla hårda ord och blickar och jag fick bara ta, att kollegor lämnade lunchrummet då jag kom in eller att brev skickades anonymt från församlingsbor till min hemadress. Detta fortsatte även efter att han fick en erinran av domkapitlet.

Min upplevelse har varit, och är än idag, att vår kyrka står upp för den som utsätts. Men detta synsätt måste genomsyra hela organisationen.

Än idag driver den trakasserande prästen en kontinuerlig kamp där han skuldbelägger mig, vill att jag tar tillbaka mina anklagelser och ber honom om förlåtelse då han anser att det är jag som orsakat honom och hans familj skada. Jag möts fortfarande av kyla och avståndstagande från de som stödjer honom. Jag upplever att det är ett övergrepp som inte tar slut. Jag ångrar dock inte att jag sa ifrån och att det hela anmäldes.