Församlingsbo utsätts av anställd, Utnyttjande/övergrepp på underårig

Utsatt av själavårdare

Jag var i de sena tonåren och han var 35, präst och ansvarig för en kristen skola. Jag sökte mig dit för att alla sa att han var en god själavårdare. Jag hade tunga existentiella tankar och ville inte leva längre. Han var den enda för vilken jag yppade mina mörka tankar och det visste han. Jag blev helt beroende av honom för att leva vidare.

När han smekte mig på benen funderade han högt och frågade sig om det var fel av honom att göra så. Tydligen inte, för han fortsatte.

Han kröp ner i min säng i gästrummet i det hus där hans fru och barn låg och sov. Låg sked och smekte mig under min t-shirt.

”Själavården” pågick flera månader. Jag vågade inte bryta kontakten av rädsla för att jag skulle ta mitt liv, eftersom han var den ende som visste hur jag mådde.

Men en dag gick jag till honom och citerade bibelstället ”den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup”. Jag tror att han skämdes. ”Själavården” upphörde, men han fortsatte att försöka finnas kvar som vän och hälsade även på mig när jag slutat på skolan.

Men det jag hade behövt för att bli fri att läka, är att han hade tagit på sig hela skulden och sagt till mig i vittnens närvaro: ”Det jag har gjort mot dig var fruktansvärt fel. Du är fri från skuld. Ingen får göra såhär mot dig. Du behöver få hjälp av någon som inte utnyttjar din utsatthet. Jag ska ta konsekvenserna av mina handlingar.”

Istället blev det så att jag levde med en stor förvirring och fruktansvärda skuld- och skamkänslor. Jag visste att jag inte kunde berätta för någon. Ingen i den kristna värld, som då var min enda värld, skulle trott att denne beundrade och älskade präst hade gjort sig skyldig till något sådant. De skulle ha dömt mig.

Jag tvingades leva med hans fula hemlighet.

Det fick sorgliga och onödiga följder för mig och min syn på mitt värde. Jag gjorde slut med Gud och går numera i kyrkan bara vid familjehögtider. Det är alltid smärtsamt.

Detta hände mig för lite mer än 30 år sedan. Igår sa någon till mig att ”saker som hände på 80-talet får väl ändå anses preskriberade!”. Ja, tänkte jag, i lagens mening. Men det är något annat med den inre skada som jag tillfogades av sveket och det tysta skuldbeläggandet. Hela hans fortsatta liv som präst och familjefar har byggt på och bygger fortfarande på min förtärande tystnad. Som jag härmed bryter.