Överordnads maktutövning/övergrepp, Kränkande kommentarer/sexuella anspelningar, Passivitet, ignorering etc, Skyddande av förövare, förövaren får sympati, Svek, repressalier, bestraffningar, Utnyttjande/övergrepp på underårig, Varde ljus

Jag var ung ledare på konfirmandlägret

Min konfirmationsprästs händer var plötsligt över hela min kropp. På ett liggunderlag med sovsäcken öppen, det var supervarmt eftersom vi trängdes runt 60 personer i den lilla stugan. Jag var inte konfirmand, utan sedan flera år engagerad som ledare på det årliga sommarlägret. XX var i 75-årsåldern, min stora andliga förebild, som en morfar.
Hans plötsliga gränslöshet gjorde att jag, på en nanosekund, gick in i total förnekelse: Det hände inte, det hände inte. När jag, som i förbifarten, senare samma dag nämnde det för en annan ledare blekande han och frågade direkt: ”Har du berättat det här för någon annan?” Hans reaktion gjorde det glasklart för mig att jag kommit nära en öm punkt. Jag började fråga runt.
Jag och en annan ledare, som också utsattes för hans stora , starka händer den sommaren och hans förnekande vid konfrontation – ”Du bjöd in till det” – bestämde oss för att anmäla och sätta punkt för fortsatt framfart. Det blev snart en styrelsefråga, en styrelse som genom alla år dragit till sig diverse kända kulturpersonligheter och näringslivspampar… ety det var ett sånt konfirmandläger som ansågs vara intellektuellt, progressivt, konstnärligt, okonventionellt – godkänt för de som ville att ungdomarna traditionsenligt skulle bli konfirmerade, men helst inte religiösa; ”Det är ju viktigt att man kan prata om livsfrågor”.
Att vakna med ens högt älskade och respekterade konfirmationsprästs händer på hela sin kropp, det var fruktansvärt.
Att under det styrelsemötet till vilket jag och min ledarkompis blivit adjungerade och på skakiga ben gick för att lyfta denna smärtsamma fråga, få höra från ordföranden –  ”Ja, vi ska väl inte döma XX så hårt, man vet ju själv aldrig hur man blir när man blir gammal, hö, hö”, det var som att skåda Djävulen i vitögat. Bortsett från att denne man inte bevärdigade sig med att möta våra blickar.

Efter en omfattande rundringning utifrån matriklar – lägren pågick under 60-, 70-, 80- och 90-talen – visade det sig att några konfirmander varje år hade blivit utsatta för XX:s händer, tunga och stora kropp. De hade samtliga blivit varmt omhändertagna och tröstade av en kvinna som arbetade på stiftsgården – en Underbar farmorlik kvinna – och övertalats att stanna kvar på lägret. ”Han menar inget illa, han är bara sån. Man får ta det onda med det goda”.

XX avsattes väl aldrig, styrelsen tog på sig att göra en polisanmälan, jag vet inte om den blev gjord. XX hade varit ett ärende för domkapitlet tidigare, jag vet inte heller om han där togs upp som ett ärende om sexuella övergrepp. Jag vet bara att lägrens attraktionskraft klingade av. Jag nöjde mig med det. Men jag blev svartmålad och demoniserad av kretsen närmast XX, vilka tidigare varit som en familj för mig, det skickades trista brev de första åren, med sen klingade det av.